emelie

ja det skulle fasiken inte förvåna mig om jag trillar ner från en trottoarkant och blir förlamad för resten av livet med min jäkla otur. vi kan ju börja med hela usa grejen. inte nog med det. när jag på måndagkväll kommit fram till beslutet att faktiskt ta mig till skola på tisdag så visar det sig att vi inte hade någon religion som var min första lektion. kl är åtta på morgonen. min andra lektion började två. otur. när jag idag slet mig upp ur sägen klockan sju för att ta mig en löprunga innan jag började vid tio så märker jag att mina joggindojjor är ute hos pappa. otur. jag tar bilen dit, hämtar mina skor, åker tillbaka till mamma och ger mig ut i regnet. väl hemma börjar jag göra människa av mig själv för att sedan ta mig till skolan. korridoren är tom och jag börjar tänka. hmm har vi redan börjat, isf är jag sen som vanligt, neee det kan väl inte vara så att vi inte har någon lektion, nej sån otur kan jag la inte ha ändå, det finns en gräns. mina vänner, jag har klivit över den gränsen för ett bra tag sen. mycker riktigt med allt i sin ordning så hade jag ingen svenska. nästa lektion; 13.00. ska jag kratta eller gråta? jag gillar ju att tro att allt har en mening. jag skrattar.